Notre-Dame-skolan


benämning på en grupp tonsättare som var verksamma vid Notre-Dame-kyrkan i Paris från omkring 1150 till efter 1200. Leoninus och Perotinus är de mest kända namnen. Den viktigaste kompositionsformen var organum, som utvecklades från två- till fyrstämmighet. Därtill kom conductus, och även motetten utvecklades. Notre-Dame-skolans musik utgör den första höjdpunkten inom flerstämmigheten och inleder den stil som kallas ars antiqua. En viktig förutsättning för skolan var den rytmiska modusläran, som gjorde det möjligt att notera växlande tidsvärden.
BM03

benämning på den grupp komponerande kyrkomusiker som med anknytning till Notre-Dame i Paris ca 1170-1250 odlade musikformer som organum, conductus och motett. Notre-Dame-skolan, vars musik klart avgränsar sig från den kollektivt anonyma gregorianska sången, bygger vidare på organumtraditionen från St. Martial, och med påverkan från profan visa och dans skapas här den första polyfona, estetiskt frigjorda konstmusiken i västerlandet. Den bevarade repertoaren stammar även från andra Pariskyrkor och från katedralerna i Sens och Beauvais. De liturgiska former som smyckades med konstfull flerstämmighet var sådana där solosång och kör växlar (Graduale och Alleluia i mässan m.fl.), och här endast de solistiska partierna medan kören fortfarande var enstämmig.

Om de främsta tonsättarna i Notre-Dame-skolan, Leonínus och Perotínus, finns endast knapphändiga indirekta vittnesmål. Den förre skapade Magnus liber organi ("den stora boken med organa", väsentligen bevarad i olika handskifter, men bearbetad) i vilken finns 2-stämmiga organa där partier med melismatisk överstämma (duplum) mot den liturgiska melodin (ténor) omväxlar med delar (s.k. clausulae) där stämmorna går not-mot-not i (troligen) genomförd modalrytmik (s.k. discantus). Perotinus, vars verk användes i Notre-Dame och som enligt senare forskning möjligen själv tjänstgjort på annat håll, bearbetade och förnyade denna sats och ökade i vissa kompositioner antalet stämmor till 3 eller 4. Framförandena av den flerstämmiga kyrkomusiken var vid denna tid begränsade till särskilda högtider. Sålunda framfördes Perotinus' 4-stämmiga gradualen Viderunt omnes och Sederunt principes enligt förordning (1198) av Paris biskop, Odo av Sully, på jul- respektive nyårsdagen.

MO85



Källor: Bonniers musiklexikon 2003 ; Musikordboken 1985