Darmstadtskolan


brukar den grupp tonsättare benämnas som på 1950-talet utvecklade och föreläste över den seriella musiken inom ramen för sommarkurserna i Darmstadt (jfr. seriell musik och punktmusik). Bakgrunden var det tyska kulturlivets efterblivna situation vid krigsslutet; ur behovet av återuppodling, förnyelse och nya kontakter med omvärlden föddes dessa sommarkurser som blev en av efterkrigstidens betydande musikinstitutioner, och följdriktigt nog blev de snart en hemvist för en avancerad radikalism av tidigare förbjudet slag. Man koncentrerade sig här på att fullfölja den serialism som skapats av Schönberg och förts vidare av Webern.

Sommarkurserna startade 1946, och till en början rekapitulerade man här musikutvecklingen efter 1920. Omkring 1950 började kurserna internationali-seras med utländska gästföreläsare som
René Leibowitz, Olivier Messiaen, Ernst Krenek och Edgar Varèse. Nu tilltog teoridiskussionerna, man började efter studier av Schönbergs och Weberns musik betrakta den senare som utgångspunkten och vägvisaren för en ny stilriktning. I motsats till Schönberg hade ju Webern tillämpat seriell organisation på även andra parametrar än tonhöjden. Denna kompositionsteknik blev betecknande för den seriella musiken, även kallad "genomorganiserad" seriell musik. Till de tidigaste exemplen hör Messiaens pianostycke Mode de valeurs et d'intensités (1948-49, Darmstadt f.f.g. 1951. Fältet var nu fritt för utveckling av olika sätt att organisera musikaliska parametrar och vid 1950-talets mitt hade kurserna blivit en samlingspunkt för det internationella avantgardet. Ledande tonsättare/ teoretiker blev Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen runt vilka grupperade sig Luigi Nono, Bruno Maderna, Luciano Berio, Gottfried M. König, Henri Pousseur m.fl. Mot slutet av 1950-talet avtog intresset för seriell musik och det som avhandlades på kurserna kom successivt att spela allt mindre roll för den internationella musikutvecklingen. 1970 beslutades att driva verksamheten endast vartannat år.

I samband med kurserna bildades 1947 Internationales Musikinstitut Darmstadt som i dag har Tysklands största samling av dokument rörande nyare musik. 1958 grundades publikationen Darmstädter Beiträge zur neuen Musik i vilken mer betydande föreläsningar publicerades.
MO85



Källa: Musikordboken 1985