Rai

.
Artister/Grupper: Rai
Rai föddes i den västalgeriska hamnstaden Oran, en plats där spansk, fransk, afroamerikansk och arabisk musik har samexisterat och blandats. Rai, som betyder "uppfattning", eller idiomatiskt "Oh yeah!", var ursprungligen en folkmusikform hos beduinherdar, men i takt med att de äldre lantliga traditionerna blev alltmer föråldrade i det moderna Algeriet, omformades och förändrades de av ungdomen till en ny form – pop rai. Med hjälp av producenter som Rachid och Fethi Baba Ahmed lade unga musiker till hårdrock, funk, reggae, trummaskiner och echochambers till stilen.


Algeriets inhemska blues- och rockmusik, är inte bara formad av den moderna kollisionen mellan Europa och Nordafrika. Detta påpekar Juan Goytisolo i den paneuropeiska tidskriften Lettre (nr 30), där han skriver om "Le métissage dans le rai" - korsningen, rasblandningen, i rai. (Ordet är detsamma som spanskans term för halvblod, "mestis", och släkting till "kreol" som är nyckelbegrepp i Gunnar Hardings nyutkomnma bok om New Orleans kulturhistoria.) Goytisolo beskriver raitraditionens centralort, hamnstaden Oran, som ett algeriskt New Orleans eller Rio. En mångfasseterad kulturell konflikthärd där spänningarna har lång historia och sträcker sig från det religiösa till det politiska, ekonomiska, sociala och in i det privata. Araber mot ursprungsbefolkning, islam mot kristendom, nationalism mot fransk kolonialism, socialism mot islam (och, nu, omvänt), landsbygd mot stad, modernitet mot tradition. Just i Oran var kolonialtidens apartheidsystem dessutom uppluckrat av en stor andel spanska invånare som både samtalade och samlevde med algerierna mer frimodigt än fransmännen (och som de hade gjort det länge: staden grundades en gång av spanska köpmän).

Orans lokala kultur är en blandkultur där motsättningarna uppnått en relativ jämvikt, mognat till ett tillstånd av permanent friktion. De första raiartisterna som nådde individuell stjärnstatus var kvinnor. Aggressivt nonkonformistiska, uppseendeväckande självständiga, hjärtligt oanständiga hohemedamer som sjöng om sex och fylla. De hör till en tradition som i sin anständiga form är reserverad för slutna kvinnliga sällskap vid bröllopsfester. Det skandalösa låg i att vara lika frispråkig i det moderniserade Algeriets offentliga lokaler, nya rum som inte var inmutade av någon social tradition. (Där ligger det fortfarande. När jag var i Oran för två år sedan var mycket förvirrande och främmande, men jag kunde omedelbart känna igen, och känna mig hemma i, kabaréernas stämning av social frizon – precis som bättre rockklubbar hemma i Västerlandet.)

Måltavlan för rai är småborgerligt hyckleri och etablissemangets dubbelmoral, vapnet är emotionell kraft. Det Goytisolo beskriver (antagligen utan att veta om det) är ju den välbekanta rock'n'roll-taktiken: Rebel without a cause, om individens självbestämmanderätt in blanco inte räknas som en Sak. Det handlar om att erövra ett eget suveränt område, vad det ska användas till är en annan fråga. Det är på detta sätt, och antagligen inget annat, som världens alla olika former av rock'n'roll är upproriska. Goytisolo hyllar Cheikha Rimitti el-Ghilizania, den algeriska bluesens Bessie Smith, på ett ungefär. Och vem vill inte göra det, som träffats av hennes rungande sandpappersröst. Men när han kommer i närheten av nutida västerländsk populärmusik blir den store spanske författaren – som så många klassiskt bildade människor – gravt omdömeslös. När den algeriska bluesen når fram till sin rockexplosion och laddas till britningsgränsen av den nutida, oförlösta spänningen mellan Nordafrika och Europa, då beklagar Goytisolo att musiken invaderats av syntar och slungats ut i "diskotekens" tomma rymd.

Det är inte förflackning, banalisering eller så kallad kulturimperialism när vår rock och deras närmar sig varandra och delvis smälter samman. När Cheb Khaled, raimusikens moderna geni, kan tas emot som etablerad stjärnartist på Womad-festivaler och rockklubbar visar det i stället att en liten sektor av den globala musikindustrin utvecklats till en äkta blandkultur, där styrkeförhållandena uppnått en relativ jämvikt. En begränsad del av branschen har blivit ett massmedieålderns New Orleans, Rio eller Oran.

Per Andersson, DN 911212


.
Artister/Grupper:  Rai
   
.
. .
Bouchenek Brothers
. .
Fadela, Chaba
. .
. .
. .
. .
Messaoud, Bellemou
. .
. .
Saber, Ahmed
. .
Slimani, Abdel Ali
. .

 

Källor: DN ; AMG
MusikSök 1998-2012