Ragga (eller dancehall reggae) är reggaemusikens svar på hip-hop, lätt förenklat. Liksom
inom hip-hopen ägnar man sig åt rytmiserat tal snarare än
sång, fast här kallas det toast i stället för rap och uppstod tidigare. En toastare skuttar mer mellan tonerna, nästan
halvsjunger. Den musikaliska modellen är ännu mer avskalad
än hip-hopens. En rytmisk raggalåt består av rytm,
maskinellt framställd, med mycket lite kosmetika ovanpå.
Reggaens baktakt finns där, men ibland inte mer än antydd.
Därtill kommer en fixering vid vapen och sex som inte står
några hip-hopare efter, däremot är ragga-artisterna
svårare att förstå, på grund av den jamaicanska dialekten.
Den första stjärnan
att nå utomlands var Shabba
Ranks, bland annat har han gästat Scritti
Politti och Maxi Priest,
som ett mustigt inslag i deras annars mycket städade musik. På
egen hand är han änmer råbarkad, en brölande röst
som breder ut sig över asketiska bakgrunder. Kollegan Buju
Banton är av samma skrot och korn, men hans noggrant upputsade
debut för den internationella marknaden är kanske den mest
lättilgängliga introduktionen till ragga.
Hur litet avståndet
till hip-hop kan vara visar Super Cat och tre kolleger på en gemensam
skiva. Men det finns en annan sida också. Duon Chaka Demus &
Pliers står för den romantiska och rent insmickrande dancehall-reggaen,
där toast och sång alternerar. I England finns vidare en
hybrid mellan ragga och engelsk-indisk bhangra, kallad bhangramuffin
och spridd genom Apache Indians fjolårshit (1993) Boom
shack-a-lack.
DN
941004 |
|
