Jazz

.
Term använd fr.o.m. ca 1915 som beteckning för den ursprungliga folkliga musikform som utvecklades framför allt i New Orleans vid sekelskiftet och som under 20-talet spreds norrut till storstäder som Chicago och New York och även till Europa. Jazzen har sitt ursprung i afro-amerikansk folkmusik (blues, arbetssånger, gospelsongs m.fl.) samt hymner, marsch- och dansmusik, ragtime och andra av europeisk musiktradition härledda musikstilar.

Karakteristiskt för jazzens utveckling är mångfalden av olika stilar som vuxit fram ur varandra och som alltjämt utövas vid sidan av varandra. Man talar om 20-talets dixieland, 30-talets swing, 40-talets bebop, 50-talets cool, hardbop m.fl., 60-talets free jazz osv. Jazzen har under sin framväxt kontinuerligt assimilerat stildrag från andra, samtida musiktraditioner och har i sin tur haft ett avgörande inflytande på västerländsk populärmusik, tidvis även på komponerad konstmusik (Stravinskij m.fl.). I jazzen är den enskilda musikerns personliga spelsätt det växentliga. Improvisationen spelar i de flesta typer av jazz en central roll, ofta i växelverkan med mer eller mindre utarbetade arrangemang.
PM75

[jass], eg. eng. [djäz], en av 1900-talets speciella musikgenrer, en nyskapelse, väsensskild från den västerländska konstmusiktraditionen. Jazz är ingen enhetlig företeelse utan ett helt komplex av olika varianter och hastigt skiftande strömningar. Det bör observeras att begreppet jazz inte är fullt preciserat: gränsen är flytande mellan "äkta" jazz och "kvasijazz" eller jazzinfluerad underhållnings- och schlagermusik. Egenskaper utmärkande för all genuin jazz är improvisation, den framhävda rytmiska pulsen och att musikerna spelar med ett eget personligt "sound" – en egen klangfärg och en egen instrumentbehandling.

Jazz är av amerikanskt ursprung, och väsentliga element kommer från den svarta befolkningens musik. Jazzens karakteristiska rytmiska och melodiska egenskaper samt det typiska improvisatoriska grunddraget finns i den svarta sydstatsbefolkningens folkmusik, både i religiösa sånger (negro spirituals, gospelsånger), världsliga visor (blues) och arbetssånger (plantation songs, work songs etc.). Väsentliga stildrag fanns redan hos ambulerande svarta musiker vid 1800-talets mitt (jfr. minstrels), och vid sekelskiftet existerade svarta jazzorkestrar i New Orleans, som var den äldsta jazzens viktigaste centrum. Med 1890-talets cake-walk och i synnerhet med den pianistiska ragtime-stilen, som blomstrade under 1900-talets första årtionde, vann jazzmässig rytmik alltmer insteg också i den "vita" dansmusiken. Av stor betydelse blev bluesens publika genombrott efter 1910; därmed populariserades även den afrikanska melodik som är ett väsentligt element i jazzen.

New Orleans-jazzens ensembler fick tidigt en standardbesättning med tre blåsare (en trumpet eller kornett, en trombon och en klarinett) samt en rytmsektion med 2-4 musiker (piano och trummor ingick oftast, även banjo eller gitarr samt ibland kontrabas eller bastuba). Detta blev en prototyp för äldre jazzstilar.

Även vita musiker i New Orleans började imitera den svarta jazzen, t.ex. Original Dixieland Jazz Band, som blev den första jazzorkester som fick göra en grammofonskiva (1917). Namnet gav också upphov till dixielandstilen, vilken utvecklades som en vit variant av ursprunglig New Orleans-jazz och som fick Chicago som centrum. En viktig skillnad mellan de båda stilarna är att New Orleans-musiken bygger på ett kollektivt improviserat ensemblespel med få eller inga soloimprovisationer medan dixieland lämnar rikligt utrymme för improviserade solon.

Omkring 1915, under första världskriget, började jazzen spridas över Amerika och snart därefter i Europa i samband med olika sällskapsdanser; onestep, two-step, foxtrot etc.: först vid denna tid under namnet jazz, vars härledning är omtvistad. Omhändertagen av vita musiker fick den snart en mer salongsmässig, urvattnad karaktär och blev "sweet" (söt, sentimental), eller "straight" (strikt, notbunden), konventionellt melodiös och välklingande, konsertmässigt arrangerad, ("symfonisk jazz"), ofta för stor orkester (20-30 musiker), och noggrant inrepeterad med föga utrymme för improvisation (t.ex. Paul Whiteman som av det vita USA under 1920-talet kallades "the king of jazz) – allt i motsats till den genuina svarta jazzen, ofta kallad "hot" (het, intensiv) och som huvudsakligen är improviserad och mer känslomässig med åsidosättande av traditionella (europeiska) tongivnings- och samklangsideal, och som länge övervägande spelades av små ensembler. De inspelningar som gjordes av Louis Armstrong under senare hälften av 1920-talet är banbrytande tack vare Armstrongs överlägsna teknik och unika skaparförmåga. Sweet-jazz fick samtidigt en oerhörd blomstring och blev föremål för en lukrativ industri: ("kommersial jazz"), vars massproduktion och målmedvetet lanserade schlager via dansorkestrar, revyer, musicals, filmer, grammofon och radio kom att sätta sin prägel på hela det moderna nöjeslivet och det som sedan dess förknippas med amerikansk populärmusik.

Den äkta jazzen väckte däremot till en början föga uppmärksamhet. Från New Orleans spreds den norrut med utvandrande svarta musiker. Nya centra uppstod omkring 1920 i Chicago och något senare i New York och även i t.ex. Kansas City. Allt flera vita musiker tog intryck och lärde sig spela "hot", om än i allmänhet med något blekare resultat. Bland dessa utvecklade Bix Beiderbecke en säregen lyrisk spelstil, också påverkad av europeisk musik. Under 1920-talet utvecklades även den svarta jazzen i mer arrangerad riktning, samtidigt som ensemblerna växte något i storlek (tidig storbandsjazz med 2-3 trumpeter, 1-2 tromboner, 3-4 saxofoner/klarinetter, piano, banjo/gitarr, bastuba/kontrabas och trummor); till pionjärerna hörde Duke Ellington. I samband med grammofonindustrins uppsving kring mitten av 1920 gjordes allt fler inspelningar med både genuin jazz (då i första hand avsedda för den svarta befolkningen) och "kvasi-jazz" (för den vita publiken i USA och i Europa). Jazzen spreds på detta sätt över stora geografiska områden och blev den första mediaanpassade musikformen.

Vid mitten av 1930-talet slog jazzen definitivt igenom på bred front och blev den verkliga tonårsmusiken under namnet swing, visserligen återigen modifierad av vita musiker: med hot-musikens vitala rytm och viss improvisation men klangligt kultiverad och flott arrangerad för stora orkestrar. Dess främste representant var Benny Goodman (1930-talets "king of swing").

Omkring 1940 uppstod som ett slags reaktion mot de stora swingorkestrarnas alltmer stereotypa och kommersialiserade musik dels ett nyvaknat intresse för jazzens äldsta och ursprungligaste yttringar ("revival-jazz"), dels nya stilriktningar av radikal karaktär, i viss mån påverkade av modern seriös musik. Viktigast är bebop som införde en större rytmisk, melodisk och harmonisk frihet än tidigare. Ledande företrädare var Charlie Parker och Dizzy Gillespie. Något senare uppstod, främst bland vita musiker, cool jazz, som hade en mer intellektuell och behärskad karaktär. Lennie Tristano, Lee Konitz och Stan Getz representerade den stilen. Gemensamma tendenser är frigörelse från dans- och underhållningsfunktionen och framhävande av improvisationens konstnärligt skapande roll – jazzen blev ett slags konstmusik.

En del av den moderna jazzen i slutet av 1940-talet och början av 50-talet tog också upp element från latinamerikansk musik, t.ex. bebopmusikern Dizzy Gillespies så kallade afro-kubanska jazz. Även Stan Kenton och hans så kallade progressiva jazz utnyttjade latinamerikanska inslag, även om denna experimentella storbandsmusik hade mer gemensamt med seriös europeisk musik och var ett slags parallell till 1920-talets "symfoniska jazz".

1950-talets moderna jazz rymde många olika stilriktningar, många av dem sökande efter nya uttrycksmedel, till stor del inspirerade av 40-talets nydanande bebop. Under första hälften av 50-talet dominerades jazzen av vita musiker (i jazzutbudet), annars har det i huvudsak varit svarta som tagit musikaliska initiativ. En av de vita rörelserna fanns i Kalifornien och under beteckningen västkustjazz blev en blandning av cool och swing mycket populär, även i Europa. Under slutet av 50-talet dominerade åter den svarta jazzen med musiker som Miles Davis, John Coltrane och Ornette Coleman, vilka på olika sätt bidrog till att föra utvecklingen framåt mot ett mer avancerat och även friare spelsätt (se free jazz).

Österländsk musik har på 1960-talet påverkat jazzen genom att olika typer av skalor i stället för som tidigare harmonier har bildat utgångspunkt för improviserandet (s.k. modal improvisation). Frigörelsen från det traditionella ackordmusicerandet och från den stadiga 4/4-rytmen har fortsatt i många olika riktningar under 60- och 70-talen, alltifrån en fri, obunden form till komplexa strukturer, ofta med ett stort intresse för polyrytmik och udda taktarter ock påverkan från t.ex. indisk och afrikansk musik.

Under 1970-talet närmade sig jazzen pop eller rockmusik, och blandformer under samlingsnamnet fusion uppstod. Ännu en gång har Miles Davis tillhört de banbrytande musikerna, andra företrädare är Herbie Hancock och gruppen Weather
Report
.

I mitten av 1980-talet lever praktiskt taget alla viktiga stilar inom jazzens historia sida vid sida, samtidigt som musikformen utvecklar egna lokala stilar i olika delar av världen.

Till Sverige kom jazzen omkring 1920 och uppfattades till en början som en modedans. Genuina svenska jazzinspelningar till kom först - - -

- - -
MO85


 
Huvudtyper av jazz:


Big band/Swing Woody Herman
  Frank Sinatra
  Duke Ellington
   
Bop Gene Ammons with Sonny Stitt
  Coleman Hawkins
  Woody Herman
   
Cool Chris Connor
  Johnny Smith Quintet
  June Christy
   
Free jazz Bill Frisell
  George Russell
  Rahsaan Roland Kirk
   
Fusion Bill Evans
  Wes Montgomery
  Noel Pointer
   
Hard bop Chick Corea & Return to Forever
  John Coltrane
  Sammy Davis Jr
   
New Orleans jazz The Mills Brothers
  Gene Krupa
   
Soul jazz/Groove Members Only
  Horace Silver & The Jazz Messengers
  Grant Green & Sonny Clark



Källor: PM75 ; MO85 ; AMG
MusikSök 1998-2016