xylofon


slaginstrument med stämda träplattor (därav namnet; grek. xylon = trä, fone = ljud), som ligger horisontellt på ett underlag och anslås med små hårda trästavar. Omfång c1-c4. Infört från östra Europa; använt i Dance macabre 1874, och senare ofta använt för uppnående av speciella effekter.
PM75

ital. silo'fono, av grek. xylon, trä; ett "slagspel" av trästavar, stämda i en kromatisk skala och anslagna med två små hammare. Ett tyskt namn, Strohfiedel, syftar på att stavarna förr vilade på ett halmunderlag; numera är de vanligen på något sätt upphängda. En mer utvecklad form av xylofon är den med resonatorer i form av kalebasser försedda marimban. Instrumentet är av gammalt ursprung och förekommer i många utomeuropeiska kulturer, särskilt i Afrika, och i en mängd varianter, alltifrån den mest "primitiva" till högt utvecklade (t.ex. i den javanesiska gamelanorkestern). I Europa uppträder det sedan 1500-talet och hade här först det betecknande namnet "hölzernes Gelächter", "träskratt". På 1800-talet upphöjdes xylofonen till virtuosinstrument. Dess egentliga område har länge varit underhållningsmusiken, men dess gälla, slamrande klang har också som särskild effekt kommit till användning i den symfoniska musiken: i Saint-Saëns Danse macabre som illustration av spöklikt skramlande benknotor, därefter bl.a. hos Mahler, Stravinskij, Sjostakovitj och Percy Grainger samt tillsammans med en mängd andra slaginstrument i den modernaste musiken, särskilt punktmusiken. Dess förekomst i kammarmusikaliska sammanhang kan dateras från Boulez' Le marteau sans maître (1954).
MO85



.
Länkar: xylofon
Länkar kontrollerade 2017-08-27
.
Noter för verk med xylofon i IMSLP xylphone i engelska Wikipedia xylofon i svenska Wikipedia xylophone på Youtube                



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985