violoncell



(vardaglig förkortning cello) Fyrsträngat stråkinstrument; basinstrument i violinfamiljen, som ersatte viol-instrumenten under 1600- och 1700-talen.Omfång: c-a¹. Strängarna är stämda i kvinter: C-G-d-a. Den femsträngade cellon, kallad violoncello piccolo, liten violoncell, som föreskrevs av t.ex. Bach, är numera ur bruk.
PM75


[-se´ll], ital. violoncello [-tjä´llå], eg. liten violone; vanlig men oegentlig förkortning cello (= liten). Violoncell är en basform av violinen och till byggnaden en förstoring av denna men med (relativt) högre sarger och smalare hals. Den stöds numera mot golvet med en spetsig pinne (stackel, av ty. Stachel) men hölls förr engart med knäna. - - -

Violoncell fanns vid 1500-talets slut men kom mycket senare i allmänt bruk än violinen, först vid 1600-talets mitt. Den stod då fortfarande i skuggan av den så uppskattade, milt klingande gamban, vilken flitigt användes som soloinstrument medan violoncellen vanligen fick hjälpa cembalon med continuostämman. Under loppet av 1700-talet erövrade den dock gambans plats tack vare sin kraftiga, sonora ton och sina större tekniska möjligheter. Förnämliga violonceller har byggts av vissa av de stora italienska violinbyggarna. Jfr. violin, viola 2.

Den icke särdeles stora solorepertoaren för violoncell omfattar bl.a. en del äldre sonator (med besiffrad bas), sex sviter av J. S. Bach (utan ackompanjemang), nyare sonater av Beethoven, Mendelssohn, Chopin, Brahms, R. Strauss, Fauré, Debussy, Grieg, Reger, Rachmaninov, Kodály (en känd solosonat, även en sonat med piano), Sjostakovitj, Sjögren m.fl.; vidare en rad konserter: av Boccherini (som var en berömd cellist), Ph. E. Bach, Schumann, Tjajkovskij (Rokokovariationer), Saint-Saëns, Dvorák, R. Strauss (Don Quijote, ett mellanting melan symfonisk dikt och cellokonsert), Elgar, Bloch (rapsodin Schelomo), Sjostakovitj, Lutoslawski, Penderecki (ett av de många radikala verk som utnyttjar violoncellens mer kuriösa klangmöjligheter), Atterberg, Nystroem (Sinfonia concertante), Wirén m.fl.; därtill bör nämnas Beethovens trippelkonsert (för piano, violin och violoncell) samt Brahms dubbelkonsert för violin och violoncell. En utomordentligt viktig roll spelar violoncellen som basstämma i kammarmusiken alltifrån barockens triosonator (normalt för två violiner, violoncell och cembalo); det finns även kvintetter med två violonceller (Boccherini, Schubert, de Frumeire), likaså stråksextetter och -oktetter (de mest kända är av Brahms respektive Mendelssohn).

I orkestern är violoncellen ingalunda hänvisad till en ackompanjerande roll utan tar ofta, kanske särskilt i romantisk musik, ledningen i kortare avsnitt, där instrumentets varma, intensiva ton på ett mycket övertygande sätt gör sig gällande. Oftast har stämman mäktigt stöd av kontrabasarna en oktav lägre, såsom i sista satsen av Beethovens nionde symfoni: den recitativiska inledningen och gjädjetemats första framträdande. Vid andra solistiska ställen framträder violoncellstämman ensam, t.ex. i det bekanta sångtemat i första satsen av Schuberts "ofullbordade", den sångbara melodin i mellansatsen av Schumanns pianokonsert, början av förspelet till Tristan och Isolde, av långsamma satsen i Brahms' andra symfoni, av allegro con grazia-satsen (i 5/4-takt) i Tjajkovskijs "pathétique", början av Bruckners sjunde symfoni. Ej sällan höjer en solocello sin stämma över orkestern, t.ex. i långsamma satser av Rossinis Wilhelm Tell-uvertyr som är en kvintett för fem violonceller.

Violoncell kallas också en pedalstämma (stråkstämma) i orgeln.
MO85



.
Länkar: violoncell
Länkar kontrollerade 2017-08-02
.
Noter för cello i IMSLP cello på Youtube cello i engelska Wikipedia
cello i svenska Wikipedia



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017