viola


(ital.),
1 altfiol, altviolin, ital. och fra. alto, eng. viola, ty. Bratsche (av ital. viola da braccio; se vidare viola 2, danska bratsch; altformen av violinfamiljens instrument, något större än violinen och en kvint djupare stämd (de tre övre strängarna är desamma som violinens tre lägre). Noteringen sker i altklav, höga ställen i diskantklav. Violans ton är strävare och mer beslöjad än violinens och gärna något nasal. Violan fanns fullt utbildad vid 1500-talets mitt. Förmodligen är den något äldre än violinen. Märkligt är att det omkring 1600 (bl.a. hos G. Gabrieli och i Monteverdis Orfeo) var violan som kallades violin (violino ordinario), medan den verkliga violinen hette violino piccolo. Se vidare under viola 2.

Violan fick tidigt sin givna plats i orkestern som mellanstämma utan nämnvärd självständighet. Småningom fick den viktigare roller, först i Geminianis concerti grossi, där den ryckte in i concertinogruppen. Alltifrån den klassiska stilens genombrott är violan av stor betydelse som likaberättigad, självständig stämma i kammarmusiken, speciellt stråkkvartetten. I ett fåtal verk är den påtagligt exponerad, t.ex. i Mozarts "
Kegelstadttrio" för klarinett, viola och piano, Schumanns Märchenbilder för viola och piano samt ett antal nyare sonater. Den kom också småningom allt mer till heders i orkestern; som ett typiskt och frapperande orkesterställe kan nämnas början av första allegrot i Tjajkovskijs Symphonie pathétique. Ej så sällan hör man i nyare orkesterverk en solistisk altfiol träda fram med några fraser, exempelvis i Sibelius' En saga; längre sådana soli i Berlioz' Harold i Italien (efter Byron) och R. Strauss' Don Quijote, där violan representerar den torrt snusförnuftige tjänaren Sancho Panza. I sin A-durserenad för orkester har Brahms utelämnat violinerna och givit altstämman ledarrollen. Konserter för altfiol är relativt fåtaliga och inskränker sig huvudsakligen till den klassiska epoken (Stamitz, Mozarts sköna Sinfonia conertante för violin och viola) samt den nyaste tiden, där inte minst svenska tonsättare varit aktiva (Bartók, Hindemith, Walton, Rosenberg, Nystroem, von Koch, Blomdahl).

2 Viola är också namnet på en hel grupp av stråkinstrument, närstående men ej identisk med violinfamiljen" och något äldre än denna (1500-1600-talen). De båda kategorierna förekom en tid jämsides, till dess violerna småningom utträngdes. Violan skiljer sig från violinen genom en upptill avsmalnande kropp, flat botten, höga sarger, c-formade eller ormlika ljudhål, ett utskuret huvud i stället för snäcka, sex i stället för fyra strängar, stämda övervägande i kvarter, över ett gripbräde med tvärband, samt tämligen rakt stall, som möjliggör ackordspel. Tonen är mildare och mindre genomträngande än hos violin-familjens instrument, föga lämpad för stora lokaler och virtuos briljans. Som heminstrument var violan ytterst populär i England omkring 1600-talets mitt, ofta i form av ensemble, och förekom där i tre storlekar: diskant- tenor- och basviola. Den sistnämnda, på andra håll kallad tenorviola, är vad som nu menas med gamba. Andra storlekar fanns, bl.a. en mindre (fra. pardessus de viol) och en kontrabastyp.

Olika meningar har rått om de två gruppbenämningarna viola da gamba, "ben- eller knäfiol" och viola da braccio, "armfiol". Numera anses det ådagalagt att gamba betecknade alla violafamiljens arter, även de smärre (som också hölls nedåt, vilande på knäna) och att braccio blott användes för violinfamiljens instrument, d.v.s. violin och altfiol, som hölls mot axeln (violoncellen tillkom betydligt senare). När de högre violaarterna mot 1600-talets slut kommit ur bruk, kom namnet gamba automatiskt att gälla enbart den under hela 1700-talet kvarlevande bas- (eller tenor-) formen. Namnet viola da braccio övergick å sin sida enbart på altfiolen och förkortades i somliga språk till viola, i andra till braccio (Bratsche, bratsch). Kontrabas-viola, kallad violone, en oktav lägre än gamban, har aldrig försvunnit, ty många nu använda kontrabasar är alltjämt mer eller mindre av denna modell (dock med 4 strängar).

Bland varianter av violan märks särskilt viola d'amore, baryton och viola bastarda, de två första och ibland även den sista med resonanssträngar.

MO85


.
Länkar: viola
Länkar kontrollerade 2017-07-22
.
viola på Youtube viola i engelska Wikipedia
viola i svenska Wikipedia



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017