tunga


ett tunt, vibrerande blad av trä eller metall, som sätter luftpelaren i vibration i vissa träblåsinstrument, orgelpipor m.m. Tungan kan vara fri (t.ex. i munspel) eller "påslående" som i klarinetten, eller motslående (två tungor slår mot varandra) som i det dubbla röret på en oboe.
PM75

det tunna, elastiska blad, vilket används som tonalstrare hos orgelns tungpipor, hos harmonium, dragspel, munspel och liknande samt hos de flesta av träblåsinstrumenten. Den sistnämnda gruppens tungor eller rör är av mjukt träslag. Dess uppgift är att växelvis bryta och släppa fram luftströmmen; därigenom sätts den i instrumentet inneslutna luftpelaren i vibration, och dennas egenton tvingas att ljuda. Hos de övriga nämnda instrumenten är tungan av metall och hårdare; där är det tungan själv som ger an den avsedda tonen. Alla tungor fungerar så, att de ömsom öppnar och stänger till ett hål varigenom luften passerar. Man skiljer emellertid mellan tre typer: "genomslående" (fritt vibrerande) hos harmonium etc. och orgelns svagaste tungstämmor, "påslående" (där kanterna ligger an mot ett fast underlag) hos huvudparten av orgelns tungstämmor och klarinettfamiljens instrument samt slutligen dubbel, "motslående" (två tungor mellan vilka luften inblåses) hos oboe- och fagottinstrumenten.
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985