trumpet



Ett cylindriskt borrat metallblåsinstrument använt för signalgivning o. d.; har gamla anor; regelbundet förekommande i orkestern sedan 1600-talet. Den moderna formen (från 1800-talets mitt) har tre ventiler; är antingen ett transponerande instrument i B (som kan omställas till A-stämning) med omfånget e-b2 eller ett icketransponerande stämt i C. Den används i dans- och symfoniorkestern; i mässings- och militärorkestrar ersätts den ibland med kornetten. Förekommer mera sällan solistiskt och i kammarmusik.

Den ovanliga bastrumpeten är likartad men stämd i C en oktav lägre. Den s..k Bachtrumpeten är en modell från 1800-talets slut i högt läge (ibland byggd i smal, rak form) och försedd med ventiler, lämplig för utförandet av de höga klarinstämmorna i Bachs och Händels musik. Ventiltrumpeter i avlång, rakform (försedda med baner) är fanfartrumpeterna i olika storlekar.

Innan den moderna ventiltrumpeten infördes fanns naturtonsinstrumenten, som producerade en övertonsserie; bruket av byglar (som förändrade ljudrörets längd) gjorde det möjligt att åstadkomma olika tonserier efter musikens krav. På Bachs tid specialiserade sig trumpeterna på höga (clarino) och låga (principale) stämmor; namnet tromba används för mellanläget. Försök att före ventiltrumpeternas införande öka tonförrådet ledde till konstruktionen av dragtrumpeten (vanligast i barytonläge – se basun).
PM75



Källor: PM75
MusikSök 1998-2016