trumma



slaginstrument av olika typer, alla med ett skinn spänt över en kittel eller liknande och slagna vanligen med en stock eller en pinne (men jfr. bongo). Pukor (it. timpani) och några tom-toms har bestämd tonhöjd; de flesta andra trummor (t.ex. bastrumma, liten trumma, marschtrumma) har det inte.
PM75


ital. tamburo, cassa, fra. tambour, eng. drum, ty. Trommel. Trumma är namn på alla
slaginstrument som består av skinn, spänt över en ram. Denna instrumenttyp är urgammal och förekommer i en mängd former; särskilt är den favoriserad hos många primitiva folk och har där ofta kultisk eller magisk betydelse. Ett exempel därpå är den samiska samiska trumman, som förr var medicinmännens (nåidernas) redskap för att under extas tolka gudarnas vilja (med hjälp av ett litet föremål som vid trummande hoppade omkring bland de på trumman målade mytiska tecknen). Primitiva trumformer har vanligen ett enda skinn, så även den "baskiska trumman" (se tamburin 1). Våra vanliga trummor har däremot två skinn, spända över vardera änden av en trä- eller plåtcylinder. Genom olika anordningar kan skinnen sträckas, varvid tonen blir distinktare och ljusare. Tonhöjden är dock obestämd. Det finns tre typer:
1 liten trumma eller militärtrumma (ital. tamburo militare, fra. tambour militaire eller caisse claire, eng. side drum, ty. kleine Trommel) med låg cylinder och med "snarrsträngar" spända över underskinnet; strängarna gör klangen smattrande och briljant;
2 marsch- eller virveltrumma (ital. tamburo rullante, fra. caisse roulante, ty. Rührtrommel, Rolltrommel, eng. tenor drum), med hög cylinder (höjden större än bredden) och utan sträng; dess ton är dov, och den används mera sällan i orkester;
3 stor trumma eller bastrumma (ital. gran cassa, fra. grosse caisse, eng. bass drum, ty. grosse Trommel), med lilla trummans proportioner överflyttade till stort format, utan sträng och med mörk, kraftig klang. Bastrumman slås från sidan med en särskild klubba och är ofta kombinerad med bäcken, som slås av samma spelare.
De mindre trummorna slås med två smala pinnar; tekniken är mycket svår att lära, speciellt virveln (en mycket hastig, jämn serie av slag, åstadkommen genom två slag med höger hand, två med vänster o.s.v.), och endast militärmusiker brukar ha tillräckligt grundlig skolning för denna prestation.

Det var över den turkiska musiken (se janitscharmusik), som trumman liksom många andra slaginstrument fann vägen in i vår konstmusik. Gluck var den förste exploatören av både stora och lilla trumman; se vidare exemplen under triangel, som gäller även bastrumman. Virvel på bastrumma introducerades av Liszt, virvel på liten trumma av Rossini (uvertyren till Den tjuvaktiga skatan). Riklig och varierande användning av trumma finner man på många ställen i Mahlers symfonier. Man kan också erinra om den speciella effekten av lilla trummans i oändligt upprepade, dynamiskt stegrande rytm i Ravels
Bolero och i första satsen av Sjostakovitjs Leningradsymfoni. I militärmusiken och jazzen spelar trumman som bekant en mycket framträdande roll. Alltsedan 1920-talet har många utomeuropeiska trumformer införlivats med dansmusiken och därefter symfoniorkestrarnas slagverk: conga, tom-tom, bongos, slitstrumma, tabla m.fl; en nykomling är även den gamla provensalska tamburinen (se d.. 2).

Trumma noteras på en linje i stället för ett notsystem. Virvel tecknas vanligen som drill (tr). – Se även puka, tamburin 1 och 2.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017