sträng


(eng. string, fr. corde, it. corda, sp. cuerda, ty Saite), det tonalstrande elementet i sträng- och stråkinstrument, oftast gjord av tvinnade fårtarmar ("sensträngar"), silke, mässinglegeringar, numera också stål, pianostål eller nylon. En sträng är spänd mellan två fasta punkter och kan ses som en resonator, där n:te resonansfrekvensen Fn beror av strängspänningen S, stränglängden L samt strängmassan M enligt
resonansfrekvens

När en sträng sätts i svängning alstras en ton, vars grundfrekvens normalt är lika med den lägsta resonansfrekvensen hos strängen. För låga toner krävs alltså lång och tunga (tjocka) strängar. Resonansfrekvenserna bildar en nära harmonisk serie (t.ex. 110, 220, 330, 440 Hz o.s.v.). Avvikelsen från en sådan serie, inharmoniciteten, beror främst på strängens styvhet i förhållande till dess spänning. Inharmoniciteten tilltar därför – antingen man minskar strängspänningen eller ökar strängmassan – när strängtjockleken ökas, och kan bli avsevärd hos bassträngar. För att motverka detta brukar man öka strängmassan hos bassträngar genom att omspinna dem med en metallspiral, som inte ökar styvheten. När en sträng anslås eller knäpps, svänger strängen på sina resonansfrekvenser och ett spektrum alstras där deltonerna ligger på resonansfrekvenserna. Om strängen däremot stryks med stråke, påtvingas strängen en praktiskt taget harmonisk svängning och ett spektrum med harmoniskt liggande deltoner alstras. Själva strängsvängningarna ger upphov till knappt hörbart ljud, eftersom strängytan är mycket liten. Därför överförs strängsvängningarna till en andra resonator, t.ex. resonansbotten eller korpus, som har kontakt med en större kvantitet luft, varvid ljudet förstärks avsevärt. Hos bl.a. elgitarren har man ersatt denna andra resonator med elektrisk förstärkare och högtalare. Jfr Akustik.
SM79

Se även resonanssträngar.




Källa: Sohlmans Musiklexikon 1979
MusikSök 1998-2017