stråkinstrument


De moderna stråkinstrumenten violin, viola, violoncell och kontrabas, skiljer sig egentligen blott genom storleken och därmed tonläget; de representerar fyra varianter av en och samma instrumenttyp. Många kontrabasexemplar har dock en något avvikande skapnad (sluttande "axlar", c-hål etc.). De är avkomlingar av den gamla violafamiljen (se viola 2), som tidigare omfattade alla tonlägen men som utträngts av violinfamiljen; dit hörde bl.a. viola da gamba och viola d'amore. En helt utdöd stråkinstrumentfamilj utgör stråkliran (se lira 2), som går tillbaka till 1400-talet. Dessförinnan fanns en mångfald primitiva former med en ganska förvirrad nomeklatur; nyare forskning särskiljer där två huvudtyper: päronformade (rebec, lyra, giga, vevlira) och flatbottnade (fidla, rotta). Omkring 1200-talet hade fidlan den största betydelsen.

Stråkinstrumentens historia förlorar sig i dunkel. Ett samband finns mellan den arabiska rebab och den europeiska rebec, men det verkliga ursprunget till stråkinstrumenten har man kanske att söka i Centralasien, varifrån de spritts både åt öster, söder och väster. Man har även ifrågasatt, att den keltiska crwth skulle vara urkällan, eftersom den veterligen spelades med stråke redan på 900-talet, men i kinesiska och persiska källor nämns stråke ett århundrade dessförinnan.

Säregna stråkinstrument är bl.a. marintrumpet,
psalmodikon, nyckelharpa och brumbas. Till stråkinstrumenten i vidsträckt mening räknas även vevliran (se lira 1), som ersätter stråken med ett roterande hjul. Med stråke spelas för övrigt också vissa instrument av helt avvikande slag, t.ex. spikharpa och såg.
MO85

Se även stråkharpa.




Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017