puka


(it. plur. timpani) kittelformad trumma ursprungligen från Orienten och ursprungligen mindre och svagare i tonen än nu. Numera med reglerbar tonhöjd, vanligen med en skruvanordning på en järnring runt skinnet. Två pukor är vanliga i symfoniorkestern fram till Beethoven, senare tre (eller fler). Pukan vilar på ett stativ med skinnet uppåt. Klangfärgen kan varieras genom pukstockarnas utformning och platsen för anslaget.

Mekaniskt stämda pukor används oftast numera, dels underlättar de en snabbare omstämning som kan vara behövlig mitt i ett stycke, dels ger de möjlighet att spela glissando (efter pukslaget trycks pedalen ned) t.ex. i Bartóks.Konsert för orkester.

Pukan förekommer även i militärorkester till häst – en puka på var sida om hästen.
PM75

ital. timpano, fra. timbale, eng. kettle drum (eg. "kitteltrumma), ty. Pauke, slaginstrument bestående av en kittel av koppar eller mässing med däröver spänt trumskinn som slås med "pukstockar" av olika hårdhetsgrad. Pukan ger i motsats till andra truminstrument en bestämd ton och kan omstämmas, även under spelets gång, på äldre handpukor medelst ett antal skruvar placerade runt kittelns kant, på nyare maskinpukor medelst olika anordningar, vanligast en pedal (pedalpukor); på en dylik puka kan man t.o.m. spela en kromatisk skala i relativt hastigt tempo eller ett glissando. Pukor används enligt klassisk tradition parvis, varvid den ena är något större och ger lägre ton än den andra (normalt tonika och dominant); tre eller flera pukor är numera vanligt (skötta av en man). - - -

Pukan är av österländskt ursprung och kom till Europa från araberna. Detta skedde på två olika vägar. Under medeltiden var det en mindre typ, på franska nacaire, som infördes över Spanien och blev ganska vanlig men senare försvann. Den större pukan och sedan att använda pukor parvis – på kavalleristmaner, med en puka på vardera sidan av hästryggen
förmedlades till västerlandet via Ungern på 1400-talet. Under de närmaste århundradena därefter användes pukor egentligen som militärinstrument. Först mot 1600-talets slut upptogs den i orkestern men även där som komplement till de militäriska mässningsinstrumenten; detta är pukans karaktär hos Bach och Händel. En mer självständig men ingalunda ännu självskriven roll fick den hos Haydn och Mozart (belysande i båda dessa avseenden är de två Haydnsymfonierna kallade "med pukvirveln" och "med pukslaget"). Med Beethoven fick pukan sin fulla betydelse som rytmiskt livgivande, dynamiskt förstärkande och t.o.m. tematiskt instrument (märk särskilt scherzot i nionde symfonin). Den moderna instrumentationens pionjär Berlioz var den som i stort sett upptäckte pukans alla klangliga möjligheter och effekter (han föreskriver ofta flera pukslagare). Senare framsteg sammanhänger med maskinpukans större lätthanterlighet. I vissa moderna verk har pukan ibland en starkt solistisk roll, kanske särskilt i Carl Nielsens symfoni Det Uudslukkelige med dess temperamentsfulla växelspel mellan två pukslagare, placerade på skilda platser i orkestern.
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985