det
vanliga svenska ordet för ett klaverinstrument, på italienska
kallat pianoforte (ordagrant svagt-starkt). Namnet syftar
på möjligheten att variera tonstyrkan genom anslaget.
Instrumentet som skiljer sig från t.ex. cembalo och klavikord genom att strängarna
anslås med hammare uppfanns strax efter 1700 och hade omkring
1800 nästan helt ersatt cembalon.
Det moderna pianot är försett med en strängram av gjutjärn och
har vanligen ett omfång av 7 oktaver (84-87 toner); varje
ton har 1-2 strängar (basregistret) eller 3 (mellan- och diskantregistret);
strängarna är antingen – hos det vanliga pianot – upprättstående
(vertikala) eller – som hos flygeln – liggande (horisontala).
Pianot har en
dämmarpedal (ibland felaktigt kallad fortepedal), som manövreras
av höger fot och förlänger strängarnas vibrationer
genom att dämmarna lyfts upp, vidare en piano- eller sordinpedal
(manövrerad av vänster fot). som minskar volymen genom
att färre strängar anslås (på flygeln) eller
genom att klubborna bringas närmare strängarna (på
pianot). På vissa pianon finns också en tredje pedal,
varigenom vissa toner kan klinga oberoende av de övriga pedalerna.
Pianot används
som solo- eller ackompanjemande instrument och i kammarmusik. Det
har också (i synnerhet under 1900-talet) använts som
ett ordinarie instrument i orkestern och som ett speciellt slagverksinstrument (se t.ex. Stravinskijs Les
Noces). Instrument har även framställts med dubbla
klaviaturer (se Moór), med kvartstonsstämning etc, men
inga av dessa har blivit allmänt antagna.
Se även pedalpiano, preparerat
piano, och (som ett exempel på utnyttjandet av pianot
i elektrisk musik) Neo-Bechteinflygel.
PM75
Se även elpiano.
