oboe



träblåsinstrument med dubbelt rörblad som har ett omfång från h och mer än 2 1/2 oktav uppåt; ingår alltid i symfoniorkestern och används även i militärorkestrar, i kammarmusik och som soloinstrument. Oboe d'amore är ett likande instrument med något lägre omfång och mindre genomträngande ton; utnyttjades av Bach och (mera sällan i modern musik) av Ravel (i Bolero) och Richard Strauss; oboe da caccia (ordagrant jaktoboe; namnets ursprung är oklart), är en föregångare till engelskt horn. Fagotten hör egentligen till samma familj som oboen. Mellan oboe och fagott finns två olika instrument, bägge med ett omfång av omkring en oktav under oboens: den franska baryton-oboen, som blåses genom ett sidorör liksom fagotten, och den tyska heckelfonen, som någon gång kallas basoboe.
PM75

[åbå´eller å´båe], ett av de viktigaste träblåsinstrumenten, liksom fagotten med dubbelt rörblad. Oboen har urgamla anor. Dess stamfar, den primitiva, gällt klingande skalmejan, lär ytterst härstamma från Centralasien, men liknande instrument har länge funnits i olika delar av världen, bl.a. i det gamla Egypten och i antikens Grekland. Till Europa torde den egentliga skalmejan ha kommit från araberna; för dess spridning har nog korstågen spelat en viss roll. På 1500- och 1600-talen var en hel familj av högre och lägre skalmejinstrument i bruk, kallade bomhart (bombard, pommer), av vilka de lägre motsvarade fagotten. Förvandlingen från skalmeja till oboe ägde rum i Frankrike på 1600-talet; själva ordet oboe är sålunda en ombildning av det franska namnet hautbois, eg. "högt trä"(-instrument). Genom lämpligare proportioner, ren mensur och ett antal klaffar och framför allt genom en mera direkt tonbildning – på skalmejan satt rörbladen inuti en kapsel, men nu höll spelarna dem mellan läpparna – förbättrades instrumentets ton och spelbarhet högst betydligt. Undan för undan har man sedan arbetat på dess fullkomning, varvid alltjämt Frankrike- än i dag de bästa träblåsinstrumentens och träblåsarnas land – gått i spetsen. Klaffsystemet har byggts ut, delvis i överensstämmelse med Böhms system, och t.o.m. gjorts ovanligt komplicerat för att övervinna instrumentets speciella vanskligheter.

På Ludvig XIV:s tid höll oboen sitt intåg både i militärmusiken och i den högre opera- och konsertmusiken. På det förstnämnda området, där den passade bra på grund av sin ännu mycket skarpa ton, var den länge så dominerande att alla militärmusiker betecknades med titeln hautboist (även i Sverige). I Lullys operor och baletter kontrasterade en "trio" av två oboer och en fagott regelbundet mot den samlade orkestern. Dessa blåsstämmor var emellertid inte som nu enkelt besatta, utan i tuttipartierna medverkade hela grupper; detta gäller om barockmusiken i allmänhet fram till Händel och Bach. Samtidigt favoriserades oboen som soloinstrument; den anförtroddes konsertanta partier och "obligata" stämmor i arior (ehuru Bach i sistnämnda fall föredrog de lägre arterna oboe d'amore och oboe da caccia), och man skrev sonater för en eller två oboer "och continuo" (exempel hos Händel och vår svenske Roman, som själv var en ypperlig oboist).

I wienklassikernas orkester har oboen slutligen sin nuvarande funktion; den utnyttjas av dem och ännu mer av romantikens tonsättare med stark känsla för detta instruments individuella karaktär, ofta i växelspel med de övriga träblåsinstrumenten flöjt, klarinett och fagott. Den spelar oupphörligt en ledande roll och presenterar ofta temata. Dess egenartat spräda och kyska, personligt uttrycksfulla ton är särskilt verkningsfull i lyriskt-melodiska solofraser men även i vissa rörliga passager. Mängder av typiska orkesterställen skulle kunna nämnas; här endast några få: den resignerade oboekadensen i första satsen av Beethovens "ödes"-symfoni (nr 5) och den lantliga dansen i Pastoralsymfonins scherzo, andra temat i andra satsen av Schuberts "ofullbordade", avsnitt i flera uvertyrer av Rossini, början av andantinosatsen i Tjajkovskijs fjärde symfoni, inledningen till Schumanns pianokonsert och början av långsamma satsen i Brahms' violinkonsert, Långfredagsundret i Wagners Parsifal, stora delar av Ravels Tombeau de Couperin. Solokonserter för oboe är däremot sällsynta, kanske emedan klangen är alltför särpräglad för att exponeras längre tid i följd; det finns några av Händel (varmed icke menas de sex s.k. "oboekonserterna" op 3, vilka i själva verket är concerti grossi med oboe och andra blåsare), en utsökt konsert av Haydn, några gamla italienska och ett antal moderna (bl.a. av R. Strauss, Vaughan Williams, Martinu, de Frumeire, Hans Eklund m fl). Dit kan också räknas "konsertanta symfonier" för flera soloinstrument av Haydn, Mozart, Rosenberg m.fl. Även kammarmusiken med oboe är sparsamt företrädd; hit hör några klassiska verk, märkligast en kvartett för oboe och stråkar av Mozart, och ett antal moderna, mest engelska. På sistone har oboe varit ett mycket lämpligt medium för den nyaste musikens experimenterande med extrema klangverkningar; känd representant på detta fält är tonsättaren och oboisten Heinz Holliger. (Se vidare nya spelarter).

Oboe noteras som den klingar, utan transposition. ...

En altform av oboe är engelskt horn. Förr användes bl.a. med förkärlek av J. S. Bach, två andra längre former. O'boe da caccia [ka´ttja], eg. "jaktoboe", stod i F, en kvint lägre än oboe, och ersätts numera av engelska hornet, som har samma stämning. Oboe d'amore [damå´re], eg. "kärleksoboe", var stämd i A. Den har senare föreskrivits bl.a. av Richard Strauss, Debussy (Gigues) och Ravel (Bolero) men brukar ersättas av vanlig oboe eller engelskt horn. Se även heckelfon.

Oboe heter även en orgelstämma (konisk tungstämma).
MO85



.
Länkar: oboe
Länkar kontrollerade 2017-04-22
.
Fria noter för oboe i IMSLP oboe på Youtube oboe i engelska Wikipedia
oboe i svenska Wikipedia




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017