marimba


Latinamerikanskt slaginstrument av afrikanskt ursprung; ett slags stor xylofon med stämda ljudförstärkare som ger en speciell effekt. Milhaud skrev 1947 en konsert för marimba och vibrafon.
PM75

1 Afrikansk xylofon ursprungligen från Kongo, känd redan under 1600-talet och spelas fortfarande av den afrikanska befolkningen i Angola, Kongo, Uganda m.fl. Se även madimba.

2 Namn för sanza i vissa områden kring Kongofloden. Bonanni använde namnet Marimba de Cafri.

3 Portugisiskt namn för hackbräde.

4 namnför ett kombinerat skrap- och stränginstrument (musikbåge) förekommande hos Busintana-indianerna i norra Colombia. Instrumentet har afrikanskt ursprung och består av en båge med den ena sidan tandad. En sträng av palmbladsfibrer hålls mellan spelarens läppar. Två pinnar används; en som skrapar den tandade delen av bågen och en som stryker strängen. Instrumentet kommer till användning i en dans som också heter marimba.

5 Ibland förekommande namn för sanza i Brasilien.

6 Marimba el. goyom, som namnet är i Guatemala
. En marimbatyp som har sitt ursprung i den afrikanska marimban, vilken med slavarna överfördes till Sydamerika och Mellanamerika. Trots sin afrikanska härstamning har marimba blivit nationalinstrument i ett antal latinamerikanska länder. Den största kända typen av de latinamerikanska instrumenten har 137 kromatiskt avstämda klangstavar av trä med ett tonomfång av 11 oktaver. Varje oktav har en pyramidformad resonator som i den nedre smalaste delen är täckt med en membran (mirliton) gjord av en svintarm, vilket bidrar till att tonen förlängs med ett skorrande ljud. Den här instrumenttypen har även fått namnet buzzimba, ljudhärmande och syftar till det biljud som åstadkommes av mirlitonen. Som mirliton används även pergament. (Membraner förekommer inte på moderna instrument). Klangstavarna är sammanställda i två huvudgrupper; det övre registret kallas marimba och det undre (fem oktaver) tenor. För att till fullo kunna utnyttja möjligheterna fordras ca sju spelare. Den mindre typen, som egentligen är den ursprungliga, har kalebassresonatorer. Den latinamerikanska marimban har stått modell för den moderna marimban.

7 Orkestermarimban konstruerades omkring 1910. I stället för kalebassresonatorer användes resonansrör av metall, ett under varje klangstav, avpassade i storlek till varje klangstavs tonhöjd. Instrumentet fick stor spridning och blev så småningom accepterat i seriösa sammanhang, vilket skedde långt tidigare än släktingen vibrafonen. I konstmusiken förekom marimba för första gången under 1940-talet bl.a. genom P. Creston: Concertino for marimba and orchestra (1940). I Europa uppträdde marimban första gången strax efter Andra världskriget, bl.a. genom Tomasi och Milhaud och senare genom Stockhausen och Boulez. Den sistnämnde har i "pli selon pli" använt instrumentet under beteckningen grand xylophone, noterad en oktav lägre än den klingar och spelad av två musiker (1967).

Klangstavarna i en modern orkestermarimba är av palisander, rosenträ eller liknande hårda träslag (även nylon förekommer). Liksom hos orkesterxylofonen är klangstavarna konkava på undersidan. Den största klangstaven c har en längd av ca 47 cm och en bredd av ca 6 cm och den minsta klangstaven c4 har en längd av ca 25 cm och en bredd av ca 5 cm. Tjockleken är hos alla klangstavar lika, d.v.s. ca 2.3 cm. Variationer av måtten förekommer. De amerikanska fabrikanterna Ludwig Musser och Deagan tillverkar instrument med 4 1/2 oktaver (A som lägsta och f4 som högsta ton). Klangstavarna är ordnade kromatiskt med den bakre raden i regel liggande något högre än den främre. Lodrätt under varje klangstav sitter ett resonansrör av lättmetall. Rörets Ø och luftpelarens längd är beroende av klangstavens tonhöjd och bredd (ca 5-7 1/2 cm). Utifrån sett är rören oftast dekorativt symmetriskt ordnade. Detta har dock inte med luftpelarens längd att göra; medels en metallskiva inuti densamma har denna avvägts till sin rätta storlek. Den aktiva delen av det största resonansröret har en längd av ca 63 cm och det minsta ca 28 cm. Klangstavar och resonansrör är monterade på stativ som i sin tur är försedda med hjul eller rullfötter. I motsats till vibrafonen har marimban ingen pedalmekanism för dämpning. Marimban överskrider xylofonens tonomfång med ca två oktaver. En marimba utbyggd med ytterligare en oktav uppåt kallas xylomarimbafon, förkortat
xylomarimba eller xylorimba. En xylofon utökad med en oktav nedåt har samma namn.

I fråga om ljudstyrka och genomslagskraft går inte marimban att jämföra med xylofonen. Virvlar och tremolon flyter ihop i det låga registret och särskilt i pianonyanser. I det högre registret är klangen densamma som xylofonens. Speltekniken är, med undantag för rörligheten, i stort sett densamma. Spel med fyra klubbor är vanligt. Klubborna skall ha stora tunga huvuden av gummi, eventuellt överklädda med mjukfilt. Vid mikrofonupptagningar är det lämpligt med mjukfiltklubbor (pukstockar). Notering sker i violinklav och basklav. Instrumentet klingar som noterat. Användningsområdet ligger mycket nära vibrafonens och kommer bäst till sin rätt i kammarmusikaliska verk.

Marinba förekommer i bl.a. följande verk:
J. Basta: Concerto for Marimba, L. Bashmakov: Suite for Marimba and String quartet, P. Boulez: Le Marteau sans maître (1954), pli selon pli (1967), A. Chatjaturian: Svit för marimba, P. Creston: Concertino for marimba and orchestra (1940), A. Fissinger: Suite for marimba, M. Gould: Latinamerican sinfoniette (1941), S. Gastyne: Toccata for marimba, A. Hytinkoski: Menuett för marimba, K. A. Hartmann: Konzerte für Klavier, Bläser und Schlagzeug (1953), Konzerte für Bratche, Symphonie Nr 6 (1953), Symphonie Nr 7 (1958), Symphonie Nr 8 (1963), Gesangszene, H. W. Henze: Ode an den Westvind (1953), Elegie für junge Liebende (1961), E. Hatch: Three solos for marimba, M. Ishii: Marimbastück mit zwei Schlaugzeuger (1969)
- - -
- - -

Kroumata



.
Länkar: marimba
Länkar redigerade 2017-04-16
.
http://www.kalimba.co.za/old/marimbahistory.html
Noter för marimba i IMSLP marimba i engelska Wikipedia xxx i svenska Wikipedia marimba på Youtube                



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Kroumata 1985