klarinett



klarinett(ty. Klarinette, eng. clarinet, it. clarinetto) träblåsinstrument med enkelt rörblad, i bruk sedan mitten av 1700-talet vanl. i symfoniorkestrar, militärorkestrar, dansband osv. Förekommer även som soloinstrument och i kammarmusikenklarinett-trio, klarinett-kvartett, klarinett-kvintett (stråkkvartett plus klarinett). Förekommer vanl. i stämningar, B och A (den förr vanliga C-klarinetten är nu ur bruk), se transponerande instrument. Omfång: e-e3. Basklarinetten har ett omfång en oktav lägre än B-klarinetten. Den är stämd i B (el. mera sällan i A); ess-klarinett, en kvart över B-klarinetten; altklarinett, mycket sällsynt, liknar närmast ett bassetthorn; kontrabasklarinett, mycket sällsynt, är stämd en oktav lägre än basklarinetten.
PM75


ital. clarine'tto, fra. clarinette, eng. clarinet, ett av de viktigaste träblåsinstrumenten. Klarinettens konstruktion avviker i två avseenden från oboens och fagottens: tonen alstras av ett enkelt rörblad, som vibrerar mot en plan yta på det näbbformade munstycket, och tonröret är helt eller delvis cylindriskt i stället för genomgående koniskt. Det sistnämnda medför att "överblåsning" ger oktavens kvint i stället för oktaven och därmet att ett större antal tonhål än annars behövs och mekaniken blir mer komplicerad. Klarinettens karakteristiska ton, som av samma anledning saknar varannan av de lägre övertonerna, är klar och smidig och har särskilt i lågt läge en fyllig mjukhet. Den besitter extraordinära modulationsmöjligheter, från grellt och brutalt fortissimo till ett mycket effektfullt, nästan ohörbart pianissimo.

Då klarinetteknikens svårighet är i hög grad beroende av tonarten, används instrument i olika stämningar. De vanliga är klarinetter i A (för korstonarter) och i B (för b-tonarter). De är båda transponerande, respektive en liten ters och en stor sekund lägre än noteringen. Klarinett i C förekommer mycket i klassiska partitur men är nu nästan bortlagd. Det finns en tendens, särskilt i USA, att lägga bort även A-klarinetten och trots svårigheterna blåsa alla stämmor på B-klarinett. Utom dessa arter finns klarinett i D (sällsynt) och Ess, av mindre format och med gäll ton; de används i stor orkester för sin speciella effekt, liksom i militärorkester. Ett specialinstrument är också basklarinetten, som är en oktav lägre än den vanliga, i B eller (mera sällan) i A; den har på grund av sin större längd fått en karakteristisk byggnad med nedböjt munstycke och uppåtsvängd mynning; tonen är mörk och allvarlig. En mycket sällsynt mellanform är altklarinetten (i låga Ess eller F), praktiskt taget detsamma som bassetthorn. Även en kontrabasklarinett existerar, en oktav djupare än basklarinetten. Nära besläktad med klarinetten är saxofonen.

Klarinetten är ett relativt modernt instrument, konstruerat ca 1690 av Christof Denner i Nürnberg på basis av den gamla enkeltungade skalmejan (chalumeau). Namnet betyder egentligen "liten trumpet" (av clarino). Senare har förbättringar gjorts; bl
.a. har
böhmsystemet tillämpats. I orkestern infördes klarinetten småningom under 1700-talets senare del. Redan på 1750-talet upptogs den av "Mannheimskolan". Haydn och Mozart använde klarinett först i sina senare verk. I den romantiska orkestern började klarinetten få sig anförtrodd större sångbara soli som t.ex. i Webers uvertyr till Friskytten och andra satsen av Schuberts "ofullbordade" symfoni, en roll som klarinetten fortsätter att spela i de flesta nyare orkesterverk; här må blott nämnas inledningen till Sibelius' första symfoni och delar av Kodálys Danser från Galanta.
- - -

MO85


.
Länkar: klarinett
Länkar kontrollerade 2017-04-14
.
Fria noter för klarinett på IMSLP clarinet på Youtube clarinet i engelska Wikipedia
klarinett i svenska Wikipedia



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017