kithara


kitharagammalt grekiskt instrument som knäpptes, till formen likt en lyra men – till skillnad från lyran – knäppt med fingrarna och ej med ett plektrum; används både solistiskt och till ackompanjemang av sång.
PM75

[kita´ra] vid sidan av lyran det viktigaste stränginstrumentet i antikens Grekland, senare även använt av etrusker och romare. Kitharan, som var tämligen stor, hade en framtill plan, baktill svagt välvd resonanslåda med ljudhål (ibland utformade som ögon) från vilken utgick böjda, längre upp parallella okarmar förbundna med ett smäckert ok, ofta försett med vingmutterliknande stämskruvar i vardera änden. Mellan oket och en kraftig hållare på lådan löpte (vanligen) 7 strängar över ett stall av ben. Man spelade kitharan stående, undantagsvis sittande. Den hölls mot kroppens vänstra sida, varvid vänster underarm stacks genom ett stödjande band, på så sätt att strängarna var åtkomliga för vänsterhandens fingrar; dessa i sin tur användes, enligt olika hypoteser, antingen för att spela med eller för att dämpa strängarna. Med högerhanden spelades kitharan antingen utan eller (senare) med plektrum.

Flera former av kitharor förekom, med växlande strängantal, även en typ med halvcirkelformad resonanslåda liknande forminx (så kallad vaggkithara).
MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985