horn – se även valthorn


valthorn, ital. corno, fra. cor, eng. (french) horn [hån], ty. Horn [hårrn], ett av de viktigaste mässingsblåsinstrumenten. Horn har smalt, koniskt munstycke, långt tonrör, som småningom vidgar sig och som är böjt i den typiska ringformen, samt vid mynning (klockstycke); i alla dessa avseenden skiljer sig horn och trumet. Beträffande tonalstringen se blåsinstrument.

Hornets första ursprung är, som namnet anger, ett enkelt djurhorn; primitiva instrument av detta och liknande slag (elefantbetar, trä- eller metallurar) finns eller har funnits hos alla folk. Härur uppstod romarnas starkt krökta bu'ccina och senare renässans- och barocktidens cirkelformigt böjda "jakthorn" (ital. corno da caccia), som användes för signaler och fanfarer av alla slag och särskilt hörde ihop med jakten (därav också namnet valthorn av tyska "Wald", skog). Det var också i en jaktscen som horn första gången förekom i orkester (i en opera av Lully 1664). En mindre, förbättrad, fransk typ av jakthornet kom i bruk vid 1700-talets början och anlitades bl.a. av Bach och Händel. Det var då ännu fråga om ett rent naturinstrument, med tillgång endast till de få naturtonerna. Bach ger det synnerligen krävande, clarintrumpet-artade uppgifter, bl.a. i h-mollmässan och den första Brandenburgkonserten. Under loppet av 1700-talet blev systemet med lösa "byglar", d.v.s. extra tillfogade rörstycken som förändrade stämningen, allmänt brukligt. Man kunde nu spela i olika tonarter – men endast i en åt gången – och horn blev trots sin begränsning en värdefull medlem i orkestern. Det är denna typ (i förbättrat skick kallat inventionshorn) som avses hos wienklassikerna och romantikerna ända fram till Wagners tidigare verk, ja, t.o.m. i Bizets Carmen (1875). Hos Haydn, Mozart och Beethoven är horn såsom orkesterinstrument mera sällan solistiskt (som i scherzots triodel i Eroican) utan hänvisas oftast till lugna harmonitoner; dock skrev både Haydn och Mozart vardera flera hornkonserter och liksom Beethoven några kammarmusikverk med horn, den sistnämnde bl.a. en hornsonat. Ett unikum är Schumanns konsertstycke för 4 horn och orkester. Senare hornkonserter finns bl.a. av R. Strauss (2), Atterberg, de Frumerie och Larsson (concertino).

De utomordentliga stämningsvärden, som instrumentets mjuka och poetiska ton kan frammana, upptäckte först romantikerna. Epokgörande var i detta avseende Webers Friskytten (se redan inledningen till uvertyren); man kan också som exempel nämna början av Schuberts C-dursymfoni och Notturnon ur Mendelssohns musik till En midsommarnattsdröm. Alltifrån Beethoven hade hornstämmorna blivit tekniskt mera ohämmade, genom att man alltmer tagit i bruk de konstlade, akustiskt sämre "stopptonerna" för utfyllnad av naturtonskalan. Efter successiva förbättringar framkom äntligen det moderna ventilhornet (se ventil), färdigt i nuvarande form 1830, som kombinerar fyra olika naturtonserier och på vilket utan några omstämningar alla toner i alla tonarter kan spelas, utan svårighet även kromatik. På denna uppfinning (jfr. även dubbelhorn) grundar sig den moderna användningen av horn i orkestern, där horngruppen i stor utsträckning får rollen av romantiskt färgad, fyllig harmonisk bakgrund. Typiska och kända soloställen bland många: Siegfrieds hornmotiv i Wagners Siegfried och Ragnarök, huvudtemat i R. Strauss Till Eulenspiegel, början av den långsamma satsen i Tjajkovskijs femte symfoni, mellanpartiet i Alfvéns Midsommarvaka, Adolf Wiklunds lilla orkesterstycke Sång till våren. Mästerlig är Brahms behandling av horn i ett av hans förnämsta kammarmusikverk, trion i Ess-dur för piano, violin och horn. Särskilda effekter kan åstadkommas dels genom stopptoner (av annan art än de förut nämnda), dels genom bruk av sordin, dels genom forcering (se cuivré).
- - -
MO85



.
Länkar: horn
Länkar kontrollerade 2017-04-13
.
french horn på Youtube french horn i engelska Wikipedia
horn i svenska Wikipedia



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017