harpa


knäppinstrument med gamla anor. Den moderna typen (från början av 1800-talet) har omfånget från H och uppåt nästan 7 oktaver. Används mycket i orkestermusik, mindre i kammarmusik, soli och som ackompanjemang till sång. I grundläget ger strängarna skalan Cess-dur (dvs H-dur), vilket kan ändras med hjälp av sju pedaler – en höjer alla cess till c eller ciss, de övriga pedalerna gör sammalunda med alla dess, alla ess o.s.v. Trots pedalernas funktion är harpans stämning diatonisk. En kromatisk harpa (som gav den kromatiska skalan) var i bruk på 1800- och i början av 1900-talet. (Enklare och mindre harpor efter äldre modeller förekommer ännu t.ex. i folkmusiken. Se även eolsharpa.)
PM75

ital. a'rpa, fra. harpe [arrp], eng. harp [hap], ty. Harfe [ha'rrfe]. Harpan är ett urgammalt och universellt instrument, som i primitiv form är känt från många håll i världen och som redan för flera årtusenden sedan existerade i de gamla kulturländerna Egypten och Assyrien liksom senare även i det antika Grekland. I det övriga Europa omnämndes harpa på 500-talet e. Kr. Den förekom först i Storbritannien (dit den kan ha införts över Sibirien och Skandinavien) och levde där kvar mycket länge, särskilt i Wales och på Irland. Alltifrån 1100-talet finner man den (alltjämt i relativt litet format) i Frankrike och Tyskland som trubadurernas, trouvèrernas och framför allt minnesångarnas ackompanjemanginstrument. Medan de orientaliska harporna hade båg- eller vinkelform och alltså var öppna på en sida, hade den europeiska alltid sluten triangelform. I renässansens och barockens instrumentalmusik användes harpa ganska obetydligt; i stället dominerade lutan. En konstnärlig framtid dagades för harpan först med uppfinnandet av pedalerna 1720 och senare dubbelpedalharpan (Erard 1810), varigenom instrumentet under spelets gång kunde omstämmas i alla tonarter. Under det senare 1700-talet och långt in på 1800-talet var harpan, särskilt i England och Frankrike, ett mycket spritt och omtyckt modeinstrument, särskilt gärna spelat av damer.

Den moderna harpan har diatoniskt (i Cess-dur) stämda strängar i 6 1/2 oktaver, alltså nära nog pianots omfång. De sju pedalerna påverkar varsin av skalans sju toner, men väl att märka genom alla oktaverna; de kan höja respektive sänka toner med dels en halvton, dels en helton. Med alla pedalerna i mellanläge är alltså stämningen C-dur med möjligthet till alteration av alla toner uppåt och nedåt. Med sin säregna karaktär och sina speciella effekter bl.a. brutna ackord och glissandi är harpan mycket verkningsfull i orkestern, där den dock ej kom till full användning förrän med Berlioz, Wagner och Liszt. Hos Gluck och Beethoven förekomer den alldeles undantagsvis, i Haydns och Mozarts orkester ej alls; däremot skrev Mozart en konsert för flöjt och harpa för ett par furstliga amatörer. Särskilt har harpan omhuldats i den färgrika ryska och den raffinerade nyfranska musiken (Rimskij-Korsakov, Debussy, Ravel etc.); två harpor ingår ofta i större modern orkesterbesättning. Den solistiska repertoaren för harpa omfattar en del nyare konsertstycken, främst bland dem Debussys Danser och Ravels Introduktion och allegro (med mindre ensemble). I kammarmusikverk har harpa använts bl.a. av Debussy, Ravel, Roussel, Florent Schmitt och Bax.

En nyare variant är den kromatiska harpan, konstruerad av
G. Lyon 1897. Den har en sträng för varje kromatisk ton och inga pedaler. Speltekniken är fullständigt avvikande från pedalharpans, och de vanliga harpeffekterna är outförbara. Instrumentet har fått en mycket begränsad användning i Frankrike.
MO85


.
Länkar: harpa
Länkar kontrollerade 2017-04-13
.
Fria noter för harpa i IMSLP harpa på Youtube harp i engelska Wikipedia
harpa i svenska Wikipedia



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017