fra. guitare [gita'r], ital. chita'rra [ki-], knäppinstrument med
platt kropp och insvängda sarger (d.v.s. sidor); mitt på
översidan ett runt ljudhål. Halsen är lång
och försedd med tvärband för greppen. Strängarna
är numera 6 (tidigare 4 eller 5) med följande stämning (enligt notationen; klangen är en oktav lägre):

Strängarna kan knäppas med fingrarna eller med ett plektron.
Gitarren härstammar liksom lutan från orienten och förmedlades
till oss av araberna; dess första hemort i Europa är Spanien,
där den kan spåras redan på 1100-talet och där
den ända till våra dagar varit särskilt populär.
En storartad blomstringsperiod fär gitarren var i hela Europa
slutet av 1700-talet och förra delen av 1800-talet (Weber och Berlioz spelade
gitarr och Paganini var virtuos på gitarr lika väl som på fiol). I
vår tid äger instrumentet en genial, berömd utövare
i spanjoren Andrès
Segovia (efterföljare till de spanska 1800-talsmästarna Fernando Sor och Francesco Tarrega och i sin tur förebild för
en rad moderna gitarrvirtuoser på hög konstnärlig
nivå); för Segovia har många moderna tonsättare
skrivit gitarrkompositioner. För amatörmässigt visackompanjemang
är gitarren alltjämt synnerligen älskad och har även
fått stor användning i modern dansmusik (vanligen den
elektriskt förstärkta typen, elgitarr eller den
tekniskt mer avancerade steel-guitar).
En nationell italiensk
gitarrform är chitarra batte'nte med tjockare kropp
och svagt välvd botten. Med gitarren besläktade instrument
är bl a halscittra (cister, "engelsk gitarr", bandurria, ukulele, hawaiigitarr och balalajka.
MO85