flöjt



1 allmän beteckning för olika typer av träblåsinstrument utan rörblad, även olika slags primitiva instrument.

2 tvärflöjt, träblåsinstrument som kom i bruk på 1700-talet och som sedan dess förbättrats i konstruktionen (tillverkas numera av metall, inte trä); används i orkestern, tidvis även som soloinstrument och i kammarmusik. Omfång från c1 och uppåt ca tre oktaver. Andra storlekar av detta instrument som är i bruk är a piccola, b de olika storlekar som förekommer i militärorkestrar, c altflöjten, stämd en kvart eller kvint lägre än den vanliga flöjten, stundom felaktigt benämnd basflöjt – används i några verk av t.ex. Ravel och Stravinskij och är ett transponerande instrument i g. En ålderdomlig typ är flûte d'amour eller flauto d'amore (fr., it.) stämd en liten ters under den vanliga flöjten.

3
se blockflöjt.

PM75


ital. flauto, fra. flûte, eng. flute, ty. Flöte, namn på träblåsinstrument, vilkas ton alstras genom anblåsning mot en skarp kant. Flöjten är mycket gammal, och primitiva former finns på alla kulturstadier. Åtminstone sedan 1200-talet har två huvudtyper varit vanliga i Europa: den från ena änden genom ett munstycke anblåsta spets- eller långflöjten (se blockflöjt, flageolett 1, galoubet, Schwegel) och den genom ett hål på långsidan anblåsta tvärflöjten (ital. flauto traverso, fra. flûte traversière). Från senare delen av 1700-talet har den sistnämnda, förut bl.a. känd som schweizerpipa, så gott som ensam använts. Medan tidigare båda typerna fanns i en hel uppsättning storlekar, menar man numera med flöjt den helt dominerande formen av tvärflöjt: den vanliga konsertflöjten i C. Den görs ofta av en silverlegering i stället för trä och har cylindrisk borrning (tidigare något konisk). De tidigare fåtaliga tonhålen är utökade till 14 och försedda med en sinnrik klaffmekanik (av Th. Böhm, se böhmsystem); genom "överblåsning", d.v.s. kraftigare luftström, erhålles även de 1:a-3:e övertonerna, och omfånget är därför något över tre oktaver.

Flöjten var otroligt populär under 1700-talet och det tidigare 1800-talet och var högeligen på modet som amatörinstrument (Fredrik den stores brinnande intresse för flöjtspel är ett välbekant exempel); det komponerades och arrangerades massor av musik för flöjtsolo. Bland värdefulla sådana bidrag kan nämnas flöjtsonater av Händel och J. S. Bach – förutom den senares h-mollsvit för flöjt och stråkorkester och flera andra verk med konserterande flöjt, bl.a. några av Brandenburgkonserterna konserter av Mozart (två för flöjt, en för flöjt och harpa) samt kammarmusik av Haydn, Mozart och Beethoven. Det bör observeras att det hos Bach och Händel alltid är blockflöjt som avses, då ej tvärflöjt uttryckligen föreskrives. I ovanligt hög grad har flöjt använts rent solistiskt (utan ackompanjemang), en tradition som kan följas från Telemann (12 fantasier) och Ph. E. Bach (sonat) till berömda stycken av Debussy (Syrinx), Varèse (Density 21,5) och Jolivet (Cinq incantations, Fem besvärjelser) samt en mängd annat. I nyare tid har bl.a. Reger, Debussy, Hindemith och Hilding Rosenberg skrivit kammarmusik med flöjt, och förnämliga flöjtkonserter har komponerats av Carl Nielsen, Ibert, Francais, Jolivet och i Sverige de Frumerie. I orkestermusiken har flöjtens välbekanta, mjuka och dock lysande klang och dess exceptionella lättrörlighet flitigt utnyttjats: några karakteristiska, sångbara eller luftiga exempel är Glucks "De saliga andarnas dans" ur Orfeus, Mendelssohns scherzo ur En midsommarnattsdröm, Rossinis uvertyr till Wilhelm Tell, Debussys En fauns eftermiddag.

Vanlig är också piccolaflöjten, ital. flauto piccolo eller
ottavino, fra. petite flûte, ty. kleine Flöte, som är mycket mindre och står en oktav högre (i klang men ej i notering). Dess ton är gäll och skärande och kan tränga igenom det största orkesterfortissimo. (Jfr. även flageolett 1.) Av flöjtens förr förekommande varianter i annat läge hör man ännu någon enstaka gång altflöjten (i England kallad basflöjt), som står en kvart lägre än vanlig flöjt, i G, och är transponerande; den föreskrivs av Ravel i baletten Daphnis och Chloë och av Sjostakovitj i hans sjunde symfoni. Ett slags altflöjt var även den nu helt antikverade flûte d'amour. Närmast en kuriositet är den verkliga basflöjten, som står en hel oktav djupare än den vanliga flöjten.

I orgeln finns en stor grupp av labialstämmor som kallas flöjter.
MO85


– se även bambuflöjt (Indien), shakuhashi (Japan), näsflöjt och ney (Iran, Turkiet m.fl.).


.
Länkar: flöjt
Länkar kontrollerade 2017-04-13
.
Fria noter för flöjt i IMSLP flute på Youtube flöjt i engelska Wikipedia
flöjt i svenska Wikipedia



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017