elgitarr


elektrisk gitarrPrincipen för tonalstring hos elgitarren är den mekaniskt-elektriska (se elektriska musikinstrument). Elgitarrens tillkomst förklaras av den ljudsvaga akustiska gitarrens dynamiska otillräcklighet som soloinstrument i populärmusiksammanhang. Även i sitt akustiskt förbättrade skick som s.k. plektrumgitarr eller orkestergitarr kunde den vanligen bara användas som ackordinstrument. Med introducerandet av den elektromagnetiska mikrofonen på 1930-talet blev det dock möjligt att förstärka ljudet på elektrisk väg, och mot slutet av decenniet gjorde elgitarren sitt solistiska intåg i populärmusiken.

Den första typen var alltså den mikrofonförsedda akustiska orkestergitarren, senare tillkom den halvakustiska elgitarren med mindre resonanskropp och den helt solida elgitarren. Denna senare, popmusikens speciella instrument, förekommer oftast som 6-strängad med vanlig gitarrstämning eller 12-strängad i samma stämning med fördubblade eller oktaverade toner. Den solida basgitarren (elbas) är vanligen 4- eller 6-strängad, den senare stämd en oktav under vanlig gitarrstämning, de förra typen i den 6-strängades fyra lägsta toner.

Den solida elgitarren har en kompakt, ickeresonerande kropp gjord av trä eller plast. Urformningen varierar betydligt, men anknyter i allmänhet till den spanska gitarrens. På kroppen finns mikrofoner och olika slags kontroller. En standarddetalj är vibratospaken, vanligen kallad tremoloarm eller svajarm, som är kopplad till en mekanism av varierande slag, med vilken strängarna kan spännas respektive slakas ca ett halvtonssteg i vardera riktningen. Man kan alltså åstadkomma vibrato ("drarr") eller glissandoeffekter.

Genom olika tillbehör som kopplas mellan instrumentet och förstärkaren samt genom särskilda tillsatser i förstärkaren kan specialeffekter erhållas och vissa speltekniska detaljer framhävas. Dit hör ekoapparat med vilken eko- och efterklangseffekter erhålles, fuzz-box som ger tonen en vibrerande, oren klang, ofta i kombination med wah-wah-pedal med vilken man snabbt kan växla klangfärg, boosters som förstärker valda frekvensområden, tape reverse simulator som framkallar ett ljud liknande det som uppstår då ett inspelat band spelas av baklänges, multivider (oktavförvandlare) som adderar en eller flera oktaver över eller under en ton, sustainer som ger långa ihållande toner, flanger och chorus som åstadkommer fasförskjutningseffekter m.fl. Som effekt utnyttjas även feedback (rundgång) dvs. den tjutande ton som uppstår då gitarrmikrofonen tar upp en redan förstärkt ton från högtalaren och ånyo leder den till förstärkaren osv. I de flesta förstärkare finns en "tremolodel" (ofta oegentligt betecknad vibratodel) som amplitudmodulerar den inkommande signalen, dvs. ger den akustiska tonen en regelbunden dynamisk skiftning. Förutom i vibratospakens möjligheter skiljer sig elgitarren speltekniskt från den akustiska gitarren mest på så vis att strängarna inte nödvändigt måste slås an för varje ny ton. Den förstärkta tonen medger långa tonföljder på ett enda anslag, och man kan t.o.m. spela helt utan anslag (med enbart vänster hand).
MO85


Se även Leo Fender ; Gibson.



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017