blåsinstrument


allmän beteckning för de musikinstrument där tonen åstadkommes genom en vibrerande luftpelare. I dagligt tal skiljer man i orkestern mellan träblås- och bleckblås-instrumenten – detta avser materialet varav instrumenten byggts.
.
En teknisk indelning är:
1 trumpetinstrument, där den spelandes läppar pressas mot ett koniskt eller kittelformat munstycke och genom lufttrycket från lungorna fås att vibrera
2 flöjter, där luftströmmen "klyves" mot en skarp kant
3 rörbladsinstrument, där luften passerar förbi en elastisk (enkel eller dubbel) rörtunga, som kommer i vibration
4 orgelinstrument, där de under 2 och 3 beskrivna tonbildningsmetoderna kommer till användning men lufttillförseln sker på mekanisk väg. Hit hör alltså t.ex. harmonium, dragspel och munspel.
PM75

I så gott som alla blåsinstrument alstras tonen av en i ett rör innesluten luftpelare. Denna sätts i vibration av en tunn, inblåst luftström, som genom en eller annan anordning oupphörligen bryts och släpps fram som en serie av stötar. Tonhöjden beror av den för tillfället inneslutna luftpelarens dimensioner. Anblåsningen sker efter olika principer. De i den moderna orkestern förekommande blåsinstrumenten kan efter material och konstruktion indelas på följande sätt:

A) Träblåsinstrument (principiellt byggda av trä; dock räknas hit vissa instrument av metall såsom saxofon och "silverflöjt"):
1. luftströmmen bryts mot en fast kant: flöjt
2. luftströmmen bryts vid passerande av vass, elastisk tunga (rörblad):
a) två tungor vibrerar mot varandra (dubbelt rörblad): oboe jämte engelskt horn,
a) fagott jämte kontrafagott.
b) en tunga vibrerar mot fast underlag (enkelt rörblad): klarinett jämte
b) basklarinett, saxofon.

B) Mässinginstrument: luftströmmen bryts genom läpparnas vibration mot koniskt eller kittelformat munstycke: valthorn, trumpet, basun, bastuba samt variationer av dessa.

Sättet att frambringa en hel
tonserie skiljer sig principiellt hos trä- och mässingsblåsinstrumenten. Hos de förra förkortas den tonande luftpelaren efter behov genom att på tonröret befintliga hål öppnas. Dessa hål manövreras numera genom en sinnrik mekanik, för ett hundratal år sedan åtminstone beträffande flöjten bragt till fulländning av flöjtvirtuosen Böhm (s.k. böhmsystem). På mässingsinstrumenten saknas dessa klaffar. I sin äldsta och enklaste form anger de därför ingalunda en fullständig tonserie utan endast en grundton och övertonsserien till denna (naturtonerna); på detta sätt begränsade är alltjämt signalhorn och (i mindre grad) s.k. Aidatrumpet m.fl. Olika metoder har använts för att tillfälligt förlänga tonröret. Dragbasunens princip med ett förskjutbart rörstycke uppfanns redan på 1500-talet. På valthornet använde man senare lösa "byglar" som sattes på, varvid instrumentet gav en annan naturtonserie. Epok-görande blev tillkomsten av ventilerna (uppfunna 1813), som innebär att fasta förlängningsrör ögonblickligen kan kopplas till eller från och ett fullständigt, kromatiskt tonregister blir tillgängligt. Ventiler används numera på alla orkes-terns mässingsinstrument utom dragbasunerna. (Mera om denna utveckling under horn och trumpet.)

Många av blåsinstrumenten är transponerande, d.v.s. klingar ett visst bestämt intervall högre eller lägre än de "noteras"; vidare därom se transponerande instrument.

Ett komplex av olika slags blåsinstrument är orgeln. Där förekommer ytterligare en anblåsningsart jämte de ovan under A nämnda: vibrationerna alstras av en frisvängande tunga, som därvid anger sin egenton (ingen luftpelare bestämmer tonhöjden). Alltigenom på denna princip bygger harmonium och dragspel.

I äldre tid förekom många numera ovanliga blåsinstrument. I orkestern ingick i stället för vår tvärflöjt den från ena änden blåsta blockflöjten. Oboe och fagott föregicks av den forngrekiska aulos, av skalmeja, bombard och krumhorn; till samma grupp hör även de ännu använda sarrusofon och säckpipa. En äldre klarinettart var bassetthornet. Föregångare eller parallellföreteelser till våra mässingsblåsinstrument var djurhorn, lur, sinka, serpent, ofikleid m.fl. Många nyare mässingsinstrument finns även, övervägande använda i militärorkester och hörande till kategorierna bygelhorn, saxhorn, kornetter och tubor.
MO85


blåsinstrument:
Aidatrumpet Aidatrumpet
alphorn alphorn
althorn althorn
bambuflöjt bambuflöjt
bassetthorn bassetthorn
basun basun / trombon
blockflöjt blockflöjt
bombard bombard
bombardon bombardon
bygelhorn bygelhorn
chalumeau chalumeau
cheng cheng / sheng
dijeridoo dijeridoo
dulcian dulcian
engelskt horn engelskt horn / cor anglais
euphonium euphonium
fagott fagott
flygelhorn flygelhorn
flöjt flöjt
franskt horn franskt horn
galoubet galubet
gemshorn gemshorn
helikon helikon
klarinett klarinett
kornett kornett
lergök lergök
munspel munspel
oboe oboe
ocarina ocarina
panflöjt panflöjt
piccolaflöjt piccolaflöjt
saxhorn saxhorn
saxofon saxofon
sousafon sousafon
säckpipa säckpipa
trumpet trumpet
tin whistle tim whistle
tuba tuba
Wagnertuba Wagnertuba
vallhorn vallhorn
valthorn valthorn



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017