bäcken


– se även cymbal / cymbaler

el. cymbaler (eng. cymbals, it. piatti, ty. becken) slaginstrument bestående av en metalltallrik, som trakteras med trumpinnar eller pukstockar eller slås mot en annan cymbal.

Ingen bestämd tonhöjd; begagnas i orkester- och militärmusik och speciellt inom jazzen och rocken.

PM75

cymbaler, ital. piatti eller cinelli, fra. cymbales, tallriksformade slaginstrument av mässing, ofta och ihärdigt använda i militär-, jazzmusik och dylikt och av stor vikt även i symfoni- och operaorkestern för särskilda, mera sparsamma effekter. Bäcken förekommer på det senare området mestadels parvis och slås snett mot varandra men kan också behandlas med puk- eller trumstockar. På extatiska höjdpunkter ger deras genomträngande, vinande forteslag eller -virvel en glansfull klangförstärkning, exempelvis i Wagners Tannhäuseruvertyr eler vid "skeppsbrottet" i Rimskij-Korsakovs Scheherazade. Även den metalliskt klingande, något mystiskt färgade pianonyansen är verkningsfull; exempel: guldets svaga klingande i Wagners Rhenguldet. På janitscharmusikens sätt, som förstärkning av bastrumman, används bäcken i sista satsens marsch (tenorsolot) i Beethovens nionde symfoni. I sådana uppgifter, i synnerhet i enklare musik, är det ena bäckenet ofta fastsatt ovanpå bastrumman och båda instrumenten trakteras av samme spelare. I jazzorkestern förekommer bäcken i olika storlekar, fritt hängande eller monterade som high-hat.

Bäcken var välkända under antiken – även smärre dylika med bestämd tonhöjd (se cymbal 2) – men var därefter länge en österländsk specialitet, endast sporadiskt förekommande i västerlandet, där de på allvar kom i bruk i janitscharmusiken på 1700-talet.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985